Öppna standarder och DRM
Från DigitalaBibliotek
En slutsats vi kan dra av de projekt vi tog upp i förra delen är att kopieringsskydden har en rad problem. Dels knyter de användarna till specifika program: filerna på Musikwebben kräver till exempel att Microsofts program Windows Media Player finns installerat. De är också opraktiska, något som t ex syns i Mediejukeboxens tekniska problem med sina språkkurser och med att koppla in iPods. Skulle digitala bibliotek försöka använda kopieringsskydd, är risken uppenbar att de förknippas med samma sorts strul som så många andra tjänster.
Det finns också mer principiella poänger med att säga nej till alla former av kopieringsskydd. Ett är att de markerar en inställning till kulturen som går ut på att den mår dåligt av att spridas fritt. Tvärtom borde verken på biblioteken helst omfattas av Creative Commons-licenser, som vi varit inne på tidigare.
Tanken att vi måste försöka se till att så mycket som möjligt av kopieringen sker inom ramen för biblioteken, för att kunna mäta den noga, leder också fel. Biblioteken kommer i vilket fall bara vara en liten del av hemkopieringen, och kopieringsskydd skulle snarast minska deras betydelse.
En annan principiell poäng är att kopieringsskydden motverkar användarnas förståelse av och makt över sina datorer. Många som vant sig vid att använda strömmande tjänster upplever det som att filerna egentligen aldrig finns på deras egen dator, utan bara "på nätet". Ett kopieringsskydd är inte en inneboende egenskap hos musikfilen i sig, som begreppet antyder, utan en funktion i det program som hanterar filen. Det kan t ex vara att programmet raderar filen efter en viss tid, utan att ge dig som användare rätten att stoppa det. Det måste också i praktiken vara omöjligt för användarna att läsa den koden, eftersom de i så fall enkelt skulle kunna skriva om den.
Kopieringsskydden bygger därmed på att användarna accepterar att det finns kod på deras datorer som de inte har kontroll över, och inte vet vad de gör. För de flesta användare är det ett ganska esoteriskt problem, men vi kan jämföra frågan med offentlighetsprincipen: trots att få använder den själv, förstår de flesta nyttan av att den finns där. Det går inte att både vilja ha ett samhälle där människor har full kontroll över sina datorer, och ett samhälle som använder kopieringsskydd.
Av samma skäl behöver de digitala biblioteken använda sig av öppna standarder. De måste kunna ses och höras med mjukvara som är fritt tillgänglig för alla, istället för att låsa användarna till vissa kommersiella program. En allmän övergång till öppna standarder är viktig för att underlätta en övergång till fri programvara.
Så kallad vattenmärkning av filer är antagligen juridiskt poänglös i Sverige. Dagens juridiska praxis innebär att det inte räcker med att knyta en persons dator till ett upphovsrättsbrott, utan det måste visas vem som faktiskt satt vid tangentbordet. Att veta vem som gjorde kopian i biblioteket skulle inte räcka för att slå fast vem som senare tillgängliggjort filen olagligt – särskilt som kopian kan ha spridits vidare helt lagligt däremellan.
